KSEE-KOAK-KSEE
Det är lika bra att vänja sig vid ogästvänliga arbetstider, för det är väl så det kommer bli i framtiden? Igår natt var jag ute på en 8 h tur & retur San Francisco.
Med två elever startade vi från Gillespie Field (KSEE) runt 20:00 med destination Oakland Intl. via ett lokalt fält, Ramona (KRNM). Tanken var att flyga VFR upp till Ramona, landa och ringa SoCal för att få IFR-clearance till KOAK. Började bra men när vi skulle ringa SoCal (områdeskontrollen) ville deras automatiska telefonsvarare koppla bort oss, ständigt, utan anledning. Tillslut kom vi fram till en person i alla fall som kunde ge oss "Cleared to Oakland via Ramona Obstacle Departure Procedure, then as filed, climb 5000 expect 9000 one-zero minutes after departure, departure frequency 127.3 and squawk 7467 - clearance void in 7 minutes"
Så här ligger det till, i USA kan du plocka IFR-klarering från en okontrollerad flygplats (Ramona TWR stänger 20:00) genom att ringa områdeskontrollen. Flygplatsen "stängs" för all annan IFR-trafik under den här tidramen. Dock gäller klareringen endast 7 min, eftersom den är koordinerad med all annan trafik i området. Jahapp ja... bråttom. Eftersom vi stod med två motorer avstängda och nu ska vara i luften inom 7 minuter. Dessutom en motor som inte ville starta eftersom vi dränerat batteriet lite väl länge nu med avioniken igång. Köra den gående motorn en minut på 1500 rpm gjorde tricket, laddad upp tillräckligt med kräm för att få igång den andra. Men tiden tickar ner fort.... Motoruppkörning? Tror inte det, allt fungerade bra för 20 min när vi startade från Gillespie. En snabb genomgång av Nav-setup och så är vi redo för start. Ropade upp SoCal (127.3) på minuten.
Resten av flygningen flöt på rutinmässigt. Luftrummet över Los Angeles är alltid intressant att flyga igenom, man hinner knappt checka-in på en frekvens innan det är dags att byta till nästa sektor. Skrev ner totalt 10 olika frekvenser under 1 h flygning genom området. Ett långt pärlband med ljus prydde himlen, detta var finalen till Los Angeles Intl! Man kunde höra de flesta europeiska bolag, Speedbird, Lufthansa, Air France m.fl.
Norr om L.A. blir det dock mörkt, och bergigt, med MEA på upp till 9000 ft och MORA upp till 11 100 ft.
-N803FC climb and maintain 12 000 ft
På 12 000 ft känner man faktiskt av höjden. Det är tyngre att andas och KALLT... framförallt om man kommer på i efterhand att någon klåpare överhettat heatern så att den inte fungerar längre. Där sitter man som ett fån i skjorta och hackar tänder.
-N803FC contact Oakland Center 128.7, good morning
"Good morning" säger man tydligen om klockan är efter midnatt. Tycker det är lite konstigt att säga "godmorgon" till någon klockan halv 1 på natten... men men, man får ta seden dit man kommer.
Efter ca: 3 timmar rakt genom ingenstans började man skymta San Francisco-området i horisonten. Vi blev klara för en AVE.PXN2 arrival (uttalas Panoche 2 arrival, Avenal transition). Deras SID/STAR koncept ser lite annorlunda ut jämfört vad man är van vid i Europa. Denna är dock över 100 nm lång så det var fortfarande en bra distans kvar till Oakland, som ligger i södra delarna av San Francisco bay area. Inte nog med att området har San Francisco Intl, som varje år hanterar 40 miljoner passagerare... eller nått i den trakten. Man har även Oakland Intl. som servas av många lågprisbolag, Southwest, Jetblue m.fl. Denna flygplatsen är nästan lika stor som Arlanda i antal passagerare. Tillslut fick klart direkt till GROVE, som gav oss en 10 nm final för bana 27R. Bilden nedan är inte från vår flygning, men ger en bra bild hur vyn ser ut från en Duchess på inflygning mitt i natten. Vackert!
Efter landning taxade vi till Business Jet Center, en FBO (Fixed Base Operator) på flygplatsen. FBO är intressant koncept som inte finns i någon stor utsträckning i Sverige. Ett företag som tar hand om passagerare och besättningar, framförallt inom affärsvärlden. De hjälper till med tankning, färdplanering, lånar ut hyrbilar, serverar gratis fika/kaffe/läsk och erbjuder en lounge där man bara kan koppla av eller se på storbilds-TV... vad man nu vill göra. Oftast helt gratis!!! De stora pengarna kommer från försäljning av jetbränsle till större flygplan. 60 USG AVGAS 100LL till vår lilla Duchess gör antagligen varken av eller till i deras kassa, men ger oss möjlighet att utnyttja alla faciliteter helt gratis :)
Vi fick låna en crew car och drog in till något litet förortssamhälle, där det ändå var rätt bra drag mitt i fredagsnatten. I restaurangväg hittade vi inget bättre än Jack in the Box, men det räckte för att stå sig under flygningen hem i alla fall.
En färdplan senare, en ny elev, så var vi påväg hem mot San Diego igen. Den här gången fick vi göra en SALAD1.ECA (SALAD 1 departure, Manteca transition). Det var inte den vi hade filat i vår färdplan, och inte heller den som tog oss i rätt riktning (faktum, ca: 90 grader fel riktning), men enligt erfarenhet den man brukar få om man är en liten långsam kolvmotor-maskin. Han dock inte ens göra klart första svängen på vår departure innan vi klart direkt Paso Robles VOR - ett rakt streck på ca: 200 nm i rätt riktning.
Väl uppe på marschhöjd började tröttheten verkligen smyga på bakvägen. Jag frågade min elev "har du allt under kontroll eller?" varvid han svarar "ja ja". Bra, "då tar jag sover en liten sväng". Jag vaknade i höjd med Santa Maria av lite turbulens. Då är det fortfarande ca: 2 h flygning kvar. Sakta kunde vi följa soluppgången i öster under tiden vi cruisade över L.A. området. "Good morning" gjorde sig lite mer passande att säga på frekvensen nu, klockan var runt 06:00. De låga molnen låg täta längs med kustremsan men inåt landet var det klar himmel. Luften hade lugnat ner sig igen och vi gled fram genom luften till det dova ljudet av motorerna (tack vare ANR-headset). Vi avslutade vår IFR-färdplan och tog en de-tour inåt landet, gjorde en studs- och gå på French Valley (L70), en till på Ramona och 10 min senare landade vi på Gillespie - runt 07:30.
Totalt 7.8 h i luften. Det är längre än vad det tar att flyga Chicago-Köpenhamn. Det var en rolig och intressant resa, men man var sliten när man kom hem till sängen "dagen efter". Jag kan förstå att long-haul piloterna blir slitna som gör de här resorna, och ännu längre, konstant och dessutom genom flera tid-zooner. Jag tänker bl.a. på Emirates A340 som sopade banljus i Melbourne häromveckan, efter att man stoppat in 100 ton fel Zero Fuel Mass. Fatigue (utmattning) var med stor sannolikhet en bidragande orsak till detta misstag, som var nära på att sluta riktigt illa. I det här fallet kom planet upp i sista sekund och kunde landa säkert igen. Ett sådant misstag är givetvis inte "vanligt" trots att 100-tals långflygningar görs av flygbolag runt om i världen varje dag, och att man dubbel-kollar varandra i flerpilotssystem är ett sätt att bekämpa "errors" som görs oavsiktligt av piloterna. Tråkigt nog var piloternas avskedsansökningar redan påskrivna av flygbolaget när de kom tillbaka till Dubai, så tuff är flygbranschen. DCM (Don't Come Monday) brev verkar bli allt vanligare i en bransch där piloterna är den sista länken i kedjan som bryts, som resulterar i en incident/accident, oavsett vad de bakomliggande faktorerna är.
Kommentarer
Postat av: Johanna (ERK's syrra)
Wow! Vilken tur! Jag som ser fram emot vår "långnav" som ska ta 3h :P Ha det fint och ta det försiktigt med surfbrädan! ;)
Postat av: Inga-Lena
Haha, vadå frusit!?
Minns en resa du gjorde i februari för några år sedan...
Kul att läsa om dina bravader.
Boel har testat surfing, men i Australien. Hon blev heltänd, trots alla blåmärken.
Sköt om dig!
Postat av: PC
Guppar långsamt från San Diego!
Postat av: Josefin
Mer sånahär inlägg, skitkul att läsa! Jag blir sugen :) Kram och hoppas allt är bra med dig!
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
